Inre konversation

känns det bättre nu?

Just nu känns det så.
Vänt bara, är tillbaka om 10 minuter o klagar sönder bloggbeskrivningen.

Men på riktigt.
dedär outer space i min mage som jag pratade om tidigare, det är fortfarande där, men ja gråter inte direkt jag tänker på det som en gång fanns där i rymden. Det känns konstigt, jag får nästan dåligt samvete.
På samma gång som jag känner en så otrolig saknad så känner jag lite macrolättnad.

Är det bara för att klockan snart är tolv?

Nej usch nog saknar jag än, ingen frågan om saken. Men det jag kände som desperation innan känns nu som en tryckande ångest.
(kan ha nånting att göra med att jag lyssnar på porcupine tree medan jag skriver det här.)

hursomhaver gillar jag det inte. Det var skönare då jag bara grät ut all ångest. Nu ligger den bara o pickar mej i axeln med orden "hur känns det? hur känns det?"

aah, jag blir galen. Jag kan inte hjälpa att analysera vartenda lilla ordval.